» Slutord

Följande är ett utdrag ur en längre intervju med Sveriges radios reporter Gunnar Olsson och Sätra Brunns intendent Nils-Johan Höglund som gjordes under sommaren 1984. Här kan du läsa mer om intervjun.

***

Reporter: Ja Nils-Johan Höglund, nu har vi gått runt och tittat på väldigt mycket på Sätra Brunn men vi har säkert ändå bara hunnit med en del för det finns otroligt mycket, det är väl 200 hektar stort det här området om jag inte minns fel? Om man ser på framtiden, hur ser du på den för en sådan här brunnsanläggning, vad har du för förhoppningar och vad har du för farhågor?

Höglund: Jag hoppas ju att verksamheten ska få fortgå i den här omfattningen, allra minst att vi ska få kunna vara ett komplement till den övriga sjukvården, till det övriga omhändertagandet av reumatiker, rörelsehindrade. Det är uppenbart ett stort behov, en stor efterfrågan. Det är långt fler som söker än vi kan ta emot, och det är för mig alldeles klart att den här verksamheten på ett gynnsamt sätt för många verkligen avgörande sätt innebär att dom kan fortsätta att leva något sånär hyggliga liv, något sånär smärtfritt, klara sig själva i sin dagliga miljö i hem och hushåll, det har jag otaliga exempel och bevis för.

Reporter: Farhågorna, är det ekonomin det?

— Ja, det är klart. Vi är ju helt beroende utav inte bara patienternas förväntningar och förtroende, utan vi är också i lika hög grad hänvisade till sjukvårdshuvudmännens förtroende, det är ju genom korttidsavtal på två år med de regionala landstingen som vi garanteras få ett visst antal patienter för varje år, men skulle landstingen dra sig ur det samarbetet då skulle det bli väldigt bekymmersamt, för patienterna själva kostar det ju en obetydlighet, det är landstinget som står för merparten av alla kostnader.

Reporter: Det är att ersättningen från Försäkringskassan försvinner så småningom, det är 2,5 miljon för en sådan här anläggning, hur skrapar ni ihop det?

— Ja, det är ett ytterligare bekymmer. Vi har ju haft ersättning som du säger per prestation på läkare och sjukvårdsidan, nu blir det svårt att se hur vi ska kunna få det direkt från Försäkringskassan, vi måste snabbt ta upp förhandlingar med landstingen hur vi ska gottgöra oss för det inkomstbortfallet.

Reporter: Ni har uppenbarligen skött väldigt fint genom alla år eftersom ni har kunnat fondera pengar för underhåll och fått det hela att gå runt i stort sett, mycket små underskott när det någon gång har varit?

— Ja, vi sätter av bortemot två miljoner varje år utav för förnärvarande 16 miljoner i omslutning till att vidmakthålla det här stället, och det är ändå för lite för att vi ska våga oss på kapitalkrävande nyinvesteringar som framförallt bassängen är det bästa exemplet på.

Reporter: Om den donator, biskopen Kalsenius från Västerås som skänkte det här på 1700-talet kunde väckas upp ur sin grav och få se det här idag, hur tror du han skulle reagera?

— Jag tror att han skulle le välvilligt mot oss i sin himmel, hans avsikt var ju att här hjälpa de sjuka men också till de studerandes understöd och övning, och vi har ju också många studie- och undervisningsgrupper på gång här, inte bara våra egna patienter utan också många, många som kommer utifrån och vi har ju våra utbildningsveckor under sommaren sista hälft med mycket kvalificerad forskarutbildning i åtskilliga omgångar.

Reporter: Du är här på din 23:e sommar, känns det inte som en grötlunk som du upprepar eller är det skönt att komma tillbaka?

— Ja, det är en underbar miljö och ett härligt avbrott i rutinen, och det är ständigt något nytt som man vill pröva på eller tillföra, eller får impuls från sina medarbetare eller utav dem som kan sin sjukdom bäst - patienten själv.

***