» Sjukgymnastiken

Följande är ett utdrag ur en längre intervju med Sveriges radios reporter Gunnar Olsson och Sätra Brunns intendent Nils-Johan Höglund som gjordes under sommaren 1984. Här kan du läsa mer om intervjun.

***

Reporter Olsson: Ja nu står vi i sjukgymnastiksalen och det är som en gammeldags militär kassern med löpande skenor och små avskilda bås med tyg och drapperier, och i varje sådant bås pågår det behandling av brunnsgäster, av patienter. Vad är det ni gör här?

Intendent Höglund — Det är framförallt en aktiverande behandling, för att ta tillvara dem rörelsemönster som var och en patient har men också utveckla nya rörelsescheman, det är mycket som hänger på patientens förmåga till självträning men för det måste dem ju ha instruktion och verkligen förstå vikten av att dem måste hålla igång på rätt sätt. Vi har ju en enastående resurs här i ett tjugotal sjukgymnaster som kan verkligen sätta fart även på även dem allra mest handikappade patienterna.

Reporter: Men det skräddarsys för varje person?

— Ja, det gör det. Vi på läkarsidan sätter upp mer övergripande mål, men sen är det den enskilde sjukgymnasten som utformar det individuella programmet.

Reporter: Och här har ni sedvanlig utrustning, träningscyklar, ergometercyklar som de heter?

— Javisst och så mycket annat som kan komplettera den individuella behandlingen. Det är viktigt att patienterna tar tillvara även sina mellanstunder för att kunna i bästa fall fortsätta på liknande sätt hemmavid.

Reporter: Här finns till och med studsmatta?

— Ja det är inte så dumt för dem som behöver träna balans och samordning av kroppsrörelserna, de får ju ordentligt hålla i sig och vi står ju på vakt, men det är faktiskt en intressant nyhet även det.

Reporter: Och här borta här vi en utrustning som är väldigt speciell som är från Polen från början?

— Ja det var det. Det var vår gymnastchef för en hel del år sedan som var i Polen på rehabiliteringsstudieresa och fann dom här suspansionsburarna, i vilka man hänger upp patienterna nästan som fritt svävande och sedan kan man öva leder och allt efter behag.

Sjukgymnastik i grupp 1987
Reporter: Elisabeth Schell, du är sjukgymnast och instruktionssjukgymnast här på Sätra Brunn, vad innebär det?

Elisabeth Schell: — Det innebär att jag jobbar med behandling utav alla dem patienter som finns här, olika sjukdomsdiagnoser, jag har dessutom grupper, gruppbehandling, till exempel reumatikergrupp. Jag har till och med en grupp i vattengymnastik, och detta har jag tyvärr inte möjlighet att ha på brunnen eftersom här inte finns någon bassäng. Som det nu är reser vi ungefär en halvtimmes tur i buss fram och åter till Västerås där vi under några sommarmånader får låna en varm bassäng, där vi kan ha träning för patienterna med reumatiska sjukdomar och ryggsjukdomar och andra ledsjukdomar.

Reporter: Sala, är inte det närmare?

— Det finns en bassäng i Sala, men där är vattnet inte lika varmt, vi behöver omkring 34 grader varmt vatten, och dessutom är den nya bassängen tyvärr inte så handikappvänlig så att det passar våra patienter, eller våra gäster.

Reporter: Är det en viktig behandlingsform, vattengymnastik?

— Den är synnerligen viktig! Den kan ersätta många individuella behandlingar, dessutom är det roligt att röra sig i vatten. Och det går lätt, den som har svårt att gå på land kan kanske gå ganska lätt i vattnet, den som har svårt att lyfta armarna på land kan med lätthet lyfta dem i vatten. Lederna känns mjukare, musklerna får arbeta, och efter flera gångers träning i vatten så ger det också ett resultat att det går lättare att röra sig på land.

Reporter: Är det här ett positivt och uppmuntrande jobb som man ser resultat av?

— Absolut!

***

Not: En introduktion och fler bilder från sjukgymnastiken finns i utställningen ”Att knådas eller dö” (2014).

***